fredag, maj 18, 2007

När min mamma åkte tåg till älvdalen.


Jag har plantat lite i en korg som jag ska åka ner till graven med. Mamma och pappa hade bröllopsdag i går. Nittonhundratrettionio gifte dom sig i Göteborg. Mamma dog när hon var femtiotvå år i hjärntumör. Begravdes i pappas familjegrav i Stockholm. Och där låg hon alldeles själv. Jag var i Dalarna och pappa hade hittat en ny kvinna. (En riktig jävla skata). Det blev inte mycket till gravbesök. För att göra en lång historia kort så dog skatan nittiofem och lämnade kvar en smått förvirrad far, som vi inte haft någon som helst kontakt med på alla år, ensam på ett dementboende i Vänersborg. Och där kunde han ju inte vara. Mina faderskänslor öppnades igen och jag låg i som en rem hela våren därpå för att få honom hit upp. Till slut lyckades jag. Vi fick fem månader av virrig tid tillsammans Fast det var roligt. Han var lite irriterad på att jag flyttat honom till Danmark. Han fattade ju inte älvdalska och det pratade ju alla här. Tanken föddes...kan jag få upp mamma hit. Ringde till en rar vaktmästare på Djursholms kyrkogård som förklarade, att så länge far levde gick det inte att flytta mor men sen skulle det gå bra. Hon var ju kremerad och låg i en fin grön urna. Så jag var snabb på telefonen i oktober nittiosex och förklarade att pappa hade seglat vidare. Då ordnar jag transport sa den snälla vaktisen. Dagen efter ringde han och sa att nu sitter mor på tåget. Vilken känsla.Sen stod dom i gravkapellet hela vintern, tillsammans igen för att planteras i Mats familjegrav den sjuttonde maj nittiosju. Så nu ligger dom där allihopa. Mats och min släkt tillsammans. Är inte det bra så säg. Och jag känner att jag vann över skatan till sist. Jag fick tillbaka både mamma och pappa. Haha!
Nu ska jag åka ner med den lilla korgen till dom alla.

Ajöken för nu.

8 kommentarer:

Matilda Matsdotter sa...

Puss min lilla mamma!

Mats sa...

Jag är fan inte gammal!

punaniii sa...

så fint!

tänk att det är så stor sak, var man ligger när man är med döden döden, som a. lindgren hade sagt det... storbråk kan utbryta för mindre...

min morfar hade vänsterprasslat och skaffat ny familj, men när han dog var han inte mycket värd för den, så mamma hämta hem honom till hennes brors och vår familjs grav. känns fint. jag minns honom inte för jag var en pytteonge då, men han å min morbrors grav pratar jag med när jag är dit. och gamlamorfar. han fanns med till jag var tio o han är min sköld än idag. när jag tog körkort var han en av dem jag besökte först, la en blomma hos honom och sa att det var synd att hans gamla sportbil hade hunnit gå i graven, den med, innan jag hade hunnit få min lapp..


anyway! TREVLIG HELG!

Kanelbullen sa...

punaniii: Men visst är det konstigt att alla fina, fina själar bara försvinner. Dom måste ju va nånstans. Allt kan ju inte bara trilla bort! Fast dom knatar väl runt och vakar över oss. I bland i alla fall. Ett o annat tycker jag nog att dom missar.
I alla fall tyckte jag att jag hörde nån som sa, "Vilka fina blommor". Men jag vet inte jag.

Kram o ha det bäst.

Malin sa...

Ja, det var bra att du tog hit dom.

Mary sa...

Vilken fin historia. Kramar till er.

Anonym sa...

Fina lilla unga du... Det var bra att du fick hem dom... Vi hörs snart. Här hemma är läget alltid relativt; en porslinskastande Alma-Lee som stortjuter när visst tallrikarna går i kras... Inte undra på det vá? Puss och kram Catarina och Christian

Kanelbullen sa...

käraste sätrarödsbor: Underbart att höra av er!!!
Ja, vi hörs snart och ses?

Puss o kram till er alla.