Den här lördagen ordnar jobbet gökotta varje år. Gissa vem som ligger hemma i stället. Sköönt! Det är faktiskt ingen höjdare att gå upp vid 5-tiden för att koka kaffe och bre massa mackor. Och koka ägg så klart. Sen drar man i väg till nån fäbod typ 100 mil bort från det kära hemmet. Sen när man kommer fram så är det, ja, alldeles, alldeles underbart. Solen skiner från en klarblå himmel och det enda som hörs är fåglarnas kvitter. Ingen gök naturligtvis I fäboden vandrar man runt och tittar på dom gamla husen och ladorna. Tänk, hit gick folket förr men sina djur. Och så var dom här hela sommrarna, ända in på hösten. Det kom väl upp nån då, och då för att hälsa på och lämna lite skvaller från byn. Men det var det enda. Det känns nästan lite högtidligt att sätta sig och äta frukost där. Man kan nästan höra korna råma och ljudet från mjölkboden, där det slamras med disken av alla kopparkastruller. Det var tider det.
Men nu ligger jag här i stället och det känns skönt det med.
Olle och Petter kommer upp snart. Förhoppningsvis Anette och mina hjärtebarn. Vi går nog ut och äter lunch i dag. Om jag kan äta alltså. Den där otroligt braiga värk "mudusinen" gör att jag får läppar som ser ut som tjejerna i BB. Och då man inte ät van vid det så biter man sönder dom. På insidan! Följden blir, inflammation och äckelpäckel. Det blev en liet tur till livmedikussen i går igen. En häftig kur med kortison och smärtstillande salva. Nej, jag ska inte ta dom värkisarna igen. Jag lovar. Men ibland är det svårt att låta bli, när det gör så ont.
En liten grej till. Kan inte Trivselresor skicka hem dom där föräldrarna till sina "små älsklingar" nu? Dom har ta mej sjuttsingen varit borta i ett år ifrån dom nu.
Ajöken!
1 kommentar:
Hahaha! Du är ju knäpp, mamma!
Skicka en kommentar